UAF

Utlandsadopterades Förening

ADOPTERADES BERÄTTELSER

Utlandsadoption förespråkas ofta utifrån tanken att det är till barns bästa att hämtas till rika länder där de får växa upp i trygga miljöer och möjligheter som de annars inte skulle ha haft. Utifrån denna tanke har tiotusentals barn adopterats från tredje världen till Sverige. Sverige är det land som har flest utlandsadopterade barn per capita.

Tyvärr upplever många svårigheter i livet som en följd av att de är utlandsadopterade. Man kan känna en saknad efter sina rötter och ha frågor kring vem man är och var man hör hemma. En del drabbas av rasism på grund av sitt ursprung. Till detta kommer att det under åren uppdagats att det förekommit illegal eller oetisk adoption från ett flertal länder till Sverige, vilket kullkastat många av de drabbades tillvaro.

Här följer några adopterades berättelser.
(Är du adopterad och vill få din berättelse publicerad här? Hör av dig till info@uaf.nu.)

Anna, 28

Under tonåren började jag fundera mycket på mina rötter och kände en stark längtan. Jag försökte hitta min familj genom en adoptionsorganisation, men utan resultat. Efter det tappade jag hoppet om att någonsin finna dem. Men några år senare fick jag höra att det fanns en man i mitt ursprungsland som kunde hjälpa adopterade. Jag skickade pengar för att han skulle hjälpa mig och snart fick jag veta att han hittat min mor. Det var tusen känslor på en gång när jag fick det beskedet! Sommaren därpå reste jag ner för att träffa henne. Men vid mötet kände jag att något var fel och min svenska mamma, som var med mig, kände inte igen kvinnan ifråga. Det visade sig att kvinnan hade fått betalt för att låtsas vara min mamma! Jag var väldigt uppriven och bedrövad efter det. Efter några år hittade jag ändå mina föräldrar via en seriös kontakt, så till slut gick min dröm i uppfyllelse! Men jag önskar att processen att hitta dem hade varit enklare så att jag sluppit åka känslomässig berg- och dalbana flera gånger. Sverige tog hit oss, så jag tycker att Sverige har ett ansvar att hjälpa oss att finna våra rötter och stå för alla kostnader. Om man inte får hjälp kanske man ger upp och aldrig får träffa sin biologiska familj och går med obesvarade frågor livet ut.

Emil, 34

När jag som 30-åring fann mina skilda biologiska föräldrar fick jag en chock, för det visade sig att min mor hade hållit sig undan från min far i slutet av sin graviditet och adopterat bort mig i hemlighet utan min fars kännedom eller samtycke. Det stämde inte alls med den berättelse som stod i mina adoptionspapper. När jag i efterhand tittat i mina adoptionspapper har jag bl.a. upptäckt att föräldrarnas underskrifter saknas. Jag arbetar på domstol och är väl medveten om hur hårda svenska myndigheter är i vanliga fall med att alla papper ska vara i sin ordning för att ansökningar om korta semestervisum och mindre bidrag ska kunna beviljas. Jag kan bara se två förklaringar till att adoptionen av mig gick igenom: antingen bemödade sig svenska myndigheter och adoptionsorganisationer inte att kontrollera adoptionspapperen eller så struntade man i de uppenbara bristerna i papperen. Oavsett vad handlar det om en oerhörd oansvarighet och förmätenhet som fått mig att ifrågasätta Sverige som rättsstat. Tragiskt nog finns det fler utlandsadopterade som har liknande berättelser, så det som hänt mig är inte en engångsföreteelse.

Elsa, 28

Under min barndom hände det att jag blev rasistiskt bemött på grund av mitt utseende. Det var sånt som ”tjingtjong kines” och barn som gjorde sneda ögon med fingrarna. Det gjorde mig ju väldigt ledsen, men jag minns väldigt väl att jag alltid försökte att inte visa det. Och jag vågade inte berätta för någon vuxen, för jag skämdes jättemycket för det av någon anledning. Jag bar det inuti mig. Senare under min uppväxt blev jag väldigt osäker på min identitet. Allt det där bidrog säkert mycket till att jag drabbades av ångest i tonåren och fick gå till psykolog. Men jag tycker inte att jag fick den hjälp jag behövde av vuxenvärlden – jag fick höra att jag inte skulle tycka synd om mig själv och vara tacksam för att jag fått komma till Sverige. För några år sen besökte jag mitt ursprungsland och trodde att jag skulle känna mig som hemma och finna mig själv, men det var mycket som var väldigt annorlunda än hur det är här. Så mina frågor om var jag hör hemma blev faktiskt starkare. För min egen och andra adopterades skull önskar jag att det hade funnits stöd att få som är specialiserat på frågor om identitet m.m., så att man hade fått den hjälp man behövt istället för att bli ifrågasatt.

Mikael, 32

Jag och min lillasyster var de enda icke-vita i bostadsområdet vi växte upp i. Det är klart att det påverkar en. Jag har nog alltid känt en osäkerhet bland folk, för jag vet att när som helst kan man få höra en avsiktlig eller obetänksam rasistisk kommentar. Det är bara så det är. I tonåren tänkte jag mycket på min biologiska familj, vilket rörde upp en del känslor och jag visste inte om det var okej att känna så eller att tala med mina föräldrar om det. Som adopterad får man ju ofta höra saker som att man är lyckligt lottad och att man ska vara så tacksam. Något av det värsta är när mina föräldrar och släktingar uttrycker sig nedvärderande om invandrare eller rent av rasistiskt. De verkar inte fatta att jag tar åt mig, eftersom jag är en invandrare i alla andras ögon! Jag känner mig inte alltid socialt accepterad på grund av min hudfärg, trots att jag är en snäll och bra kille.