Att som litet barn bli bortadopterad och flyttad till ett helt annat land långt bort från sitt ursprung och sina rötter är en mycket livsavgörande och traumatisk händelse som i många fall får stora konsekvenser längre fram i livet. Att vara svensk på insidan men ha ett utländskt utseende gör att en del utlandsadopterade inte känner sig hela eller att de passar in någonstans. Adopterade drabbas av rasism och får frågor om de t.ex. känner sig svenska eller om de verkligen heter Emma, Sandra, Hans, Per eller något annat svenskklingande namn. Dessutom känner många adopterade en saknad efter sina biologiska rötter, vilket kan förenas med skuld- och skamkänslor i förhållande till ens svenska föräldrar. Det är också vanligt att man har frågor kring varför man blev bortadopterad. Uppgifter om att adoptioner inte genomförts på ett lagligt eller etiskt sätt har kullkastat tillvaron för många adopterade.

Utlandsadopterade som försöker berätta om sina problem möts tyvärr ofta av tillrättavisande svar i stil med att man ska vara tacksam för att man fått komma till Sverige. En sådan inställning inbjuder inte till att man öppnar sig kring sin situation och sina tankar och känslor. Tvärtom. Många bär därför allt inom sig i tysthet hellre än att riskera att bli ifrågasatta eller tillrättavisade.

Statistisk visar att utlandsadopterade i högre grad lider av psykisk ohälsa än svenskfödda personer och har förhöjd suicidrisk.

Enligt 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, som gäller som svensk lag, är myndigheter skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att bl.a. främja möjligheter till hjälp och stöd efter adoption. I Sveriges fall åvilar denna skyldighet Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF).

Trots Sveriges konventionsåtaganden saknas i dagsläget ett adekvat psykosocialt stöd som möter utlandsadopterades behov i hela landet.

UAF kräver att ansvariga myndigheter ska garantera utlandsadopterade postadoptionsvård i form av ett adekvat psykosocialt stöd. Stödet ska bl.a. omfatta samtalsterapi med psykolog med särskild kompetens att hantera de svårigheter som många utlandsadopterade ställs inför i form av bl.a. identitetsfrågor, saknad efter sitt ursprung och sin biologiska familj, ensamhet och avslöjanden om oegentliga adoptioner som kullkastar adopterades hela tillvaro. Eftersom svårigheterna kan uppstå redan i tidig ålder är det viktigt att postadoptionsvården är anpassad efter alla ålderskategorier. För några kan professionellt stöd komma att behövas livet ut. Det är vanligt att adopterade efter ett möte med ursprungslandet och sin biologiska familj ställs inför nya frågor och funderingar gällande exempelvis identitet och var man hör hemma, vilket innebär att det är viktigt att anpassad postadoptionsvård finns också för dem som funnit sina rötter.

UAF kräver även att det ska inrättas ett statligt finansierat forskningscenter för frågor relaterade till utlandsadoption i syfte att säkerställa att postadoptionsvården vilar på gedigen vetenskaplig grund. I takt med att centrets forskning ökar kunskapen om utlandsadopterades behov skapas bättre förutsättningar för de professioner som arbetar med adoptionsfrågor att bidra till att förbättra utlandsadopterades levnadsvillkor. Centret bör bedriva bl.a. uppföljande studier av utlandsadopterades mående och levnadsvillkor.